Kim Lindblom Eriksson

Förlossningen, del 3
Klockan var nu ca 22 på kvällen den 21 september och vi hade varit på förlossningen i 7 timmar. Det låter som en evighet men för min egna del kändes det ändå som att tiden gått ganska fort. För Marcus gick det desto långsammare eftersom han mest satt vid sidan av och väntade typ.
 
De barnmorskor jag haft hittills hade nu fått gå hem och ett nytt skift hade tagit över. Även de nya barnmorskorna och sköterskorna var helt fantastiska! Tyvärr kommer jag inte ihåg riktigt lika mycket av dem då det nu började bli riktigt jobbigt. 
Lagom till skiftbytet hade jag öppnat mig 10 cm och nu ville man liksom bara att hon skulle ut. 
Men bebis låg vid spinaetaggarna (jag var livrädd för att bli jätteillamående av det, men jag klarade mig undan det, thank god) och ville inte riktigt komma längre ner.
Av den anledning provade vi alla möjliga positioner som att sitta och studsa på en pilatesboll, gå runt med gåvagnen, sitta på förlossningspallen till att halvsitta i sängen. 
 
 
Vid 23-tiden var jag så lost att jag nu inte alls har någon koll på tiden eller riktigt vad som händer. Allt är bara som en dimma, så här tar jag hjälp av förlossningsjournalen. 
Barnmorskorna får gå ut och diskutera hur vi ska gå vidare med en läkare. Jag minns att de nämnde att de skulle göra det men ärligt talat fattade jag nog inte riktigt varför. Jag brydde mig nog inte heller. Ville bara ha ut ongen.
Vid midnatt satte de i alla fall dropp på mig i en av alla miljarder infarter jag fått i både händer, armveck och rygg (jag är tydligen lite svårstucken, blodådrorna bara sprack hela tiden) med något som kallas Oxytocin vilket är något slags kärlekshormon. Haha. Det låter flummigt men det är något kroppen utsöndrar vid beröring men också vid amning och som hjälper till att få livmodern att jobba på vid en förlossning. Barnmorkan tjatade hål i huvudet på oss om detta Oxytocin under föräldrakursen.
I alla fall så fick jag droppet för att skynda på förlossningen lite, på order av läkaren.
 
Strax före ett på natten, den 22 september, börjar jag känna krystvärkar. Alla hade hela tiden sagt att man känner när det är dags att krysta, kroppen vet. Jag trodde det var bullshit men det stämmer faktiskt. Jag visste liksom bara vad jag var tvungen att göra. Hur sjukt är inte det?
Jag hoppade ner (överdrift, hoppade INTE) till förlossningspallen och försökte krysta. Marcus satt bakom mig som stöd och barnmorskan var framför mig för att guida mig rätt.
Plötsligt känner jag hur Marcus huvud dippar ner i mitt huvud och jag inser att karln sover ju för tusan! Han sover när jag krystar ut vårt barn! 
Jag tror att vem som helst i min situation (barnafödande situation alltså) hade blivit fly förbannad och skällt ut honom efter noter. Men av någon anledning var jag helt lugn och tänkte typ "naaaw, vad trött han måste vara, stackaren" och typ lät honom halvsova mot mig medan jag födde barn. Som tur var vaknade han till rätt fort, haha.
 
Men nej, pallen funkade inte. I journalen står det "CTG påverkat, saltatoriskt". Detta är inget jag minns att någon sa till mig och jag har inte fått förklarat i efterhand vad det innebär heller. Men en snabb googling hintar om att bebisens hjärtslag kanske påverkades av att hon inte kom ut. Läskigt! I vilket fall så ökar man dosen i mitt dropp för att skynda på processen och barnmorskan går ut och diskuterar lite till med läkaren. Något jag är helt och hållet omedveten om.
 
Man ökar dosen något till och jag får hoppa (igen, överdrift, det hoppades icke) upp i sängen och inta gynläge. Jag hade föreställt mig att föda ståendes lutad mot sänggaveln, något vi bestämt tillsammans med barnmorskorna. Men det skippades och jag kunde inte bry mig mindre. Jag gjorde som jag blev tillsagd. 
Krystade lite till och nu hände det grejer. 
Barnmorskorna började prata om att de kunde se huvudet och på något sätt märkte jag att Marcus tittade "ner" när de sa så och jag minns att jag röt till ett par gånger- "TITTA INTE!" och barnmorskorna fnissade lite. Kändes för stunden viktigt att han inte såg några snuskiga detaljer, hehe.
 
Enligt journalen kom ytterligare en barnmorska in ett par minuter före två på natten för att hjälpa till. Jag hade inte en susning om detta även om jag vill minnas att det var många fler där inne när vårt kära barn kom ut än var det var när jag började krysta. Och helvete vad jag krystade. Jag kommer ihåg att jag för en kort stund oroade mig för att råka "göra nummer två" mitt i allt- ytterligare en värdslig sak som kändes viktig för stunden. Men jag slapp det som tur var ;)
Barnmorskorna frågar lite då och då "Kim- har du verkligen en värk nu? Du får inte krysta när du inte har en värk". Jag hade helt ärligt ingen koll på om jag hade en värk eller inte. Nu jävlar skulle ungen ut, och där med basta!
 
02:01 22 september 2016.
Födelse
Kön: Flicka
Förlossningen startades: Spontant
Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt
 
Hon var ute. Hon var äntligen ute!
Jag var lite chockad över att det hela var "över" vet jag. Marcus har berättad att jag verkade lite ställd när jag fick upp vår dotter på bröstet.
Jag hade bett dem att torka av henne lite innan hon "kastades upp på mig" och hon var så vacker. Lite snett huvud, haha, eftersom hon hade legat dumt till på vägen ut. Men oh så vacker.
 
Moderkakan kom ut efter ett par minuter och jag tänkte att allt var över. Men jag blödde ganska mycket och fler barnmorskor kom in för att hjälpa till att stoppa blödningen. Mer dropp i någon av alla infarter för att stoppa blödning. Jag märkte inget alls utan låg mest och tittade på vårt perfekta barn. Jag ska inte ljuga. Bedövningen de lade när de skulle sy ihop mig (fick någon liten bristning) gjorde nästan lika ont som att krysta ut skruttan. 
 
På grund av att jag förlorat så mycket blod (dock inte så mycket att jag behövde få mer blod, förlorade en knapp liter) hade jag dropp en stund och då och då kom en barnmorska och klämde på min mage för att känna efter att min livmoder drog ihop sig som den skulle. Det var inte heller en dans på rosor. Satan vad hårt de tryckte på min stackars mage! 
 
In kom sedan i alla fall mackor och kaffe (varm choklad till mig igen) och juice. Det är verkligen sant som alla säger. De mackorna man får är de godaste du kommer att äta i hela ditt liv! 
Någon timme senare fick jag gå och duscha vilket jag minns var väldigt märkligt. Allt kändes konstigt plus att jag hade slangar hängandes från händer, armveck och rygg fortfarande. 
När jag kom ut från duschen satt Marcus med vår dotter mot sitt bröst och bara gosade. Så fint!
 
En barnmorska, som var jättegullig (som all personal på Danderyd iofs var!), kom in och vägde och mätte vår lilla tjej och kontrollerade fingrar, tår, gom osv. 3810 g och 52cm lång. Vilket litet mirakel!