Kim Lindblom Eriksson

Förlossningen, del 2
Idag har vi faktiskt haft en riktigt duktig bebis här hemma, hittills. Det var lite skrikigt på morgonen men efter promenaden låg hon kvar i vagnen och sov i nästan två timmar. Efter det har hon fått sitt första bad och det var inte en angenäm upplevelse kan jag säga. No sir. Det var inge kul alls. Men vi ska nog få kläm på det!
 
Nu har jag plockat fram förlossningsjournalen så jag kan fortsätta den spännande berättelsen om hur Olivia kom till världen. Min tidsuppfattning under förlossningen var lika med noll så det är bäst att jag tar hjälp av journalen ;)
 
Så, vi kom alltså till förlossningen strax efter 15. Inom 15 minuter hade de konstaterat att bebis verkade må bra och att jag var öppen 5 cm och jag fick lustgas. Jag hade helt ärligt varit lite skeptisk till den innan för jag var så rädd att bli illamående av den. Men nej då, det var himmelriket. Delvis såklart för att den var smärtlindrande och gav ett skönt sus i huvudet, men också för att den fungerade lite som avledning från smärtan, jag var liksom tvungen att fokusera på hur jag använde lustgasen för att den skulle ge rätt effekt.
 
Jag kämpade på med värkarna och lustgasen i ca 2 timmar innan det började kännas ganska outhärdligt. Då ringde de på narkosläkaren som kom snabbare än blixten. Den här delen är lite dimmig för mig. Vid det här laget hade jag så ont och i princip inga pauser mellan värkarna att jag hade lustgasen hela tiden. Narkosläkaren var så himla bra och förklarade exakt vad hon gjorde och varför, hela tiden. 
Det här var nog stunden då Marcus var mest rädd då jag var så pass borta att han inte riktigt visste om jag var vid medvetande eller inte. Men någonstans i bakgrunden kunde jag höra vad narkosläkaren sa och jag kunde låtsas att jag brydde mig. Men allt jag tänkte på var att bli av med smärtan. 
 
Kvart i sex hade jag fått ryggbedövningen och fick höra att det kunde ta 20-30 minuter innan jag får effekt av den. Men ärligt talat tror jag inte det tog många minuter innan jag kände smärtlindring. Marcus sa att jag var som en helt annan person efter det och jag kände mig som pånyttfödd. Bästa uppfinningen någonsin!
 
Här fanns det också utrymme för fika och vi fick in lite mackor och kaffe (varm choklad till mig :D ). Efter att jag fick ryggbedövningen gick det hela lite långsammare, som det ofta gör. Vid klockan 19 var jag bara öppen 7 cm och man bestämde sig då för att ta hål på fosterhinnan så att vattnet skulle gå. Vattnet gick och det var grönt. GRÖNT! STARTA PANIKEN! Bebis har bajsat i vattnet! Hon är stressad! Hon mår dåligt! Något är fel!
 
Men barnmorskan var lugn och sa att det inte alls behöver betyda att något är fel. Det är tvärt om vanligt när man gått över tiden. Hjärtljuden var dessutom fortfarande bra så det var inget att oroa sig för.
Efter ca en halvtimme börjar dosorna på magen krångla och man bestämmer sig för att sätta en skalpelektrod på skruttans huvud. Det var INTE populärt hos den unga damen. Hon vred och sparkade och ville minsann inte ha något instucket i sitt huvud (vilket man ju kan förstå). På tredje försöket lyckades man dock och kunde hålla koll på att bebis mådde bra.
 
Jag hade fått en påfyllning av ryggbedövningen en stund tidigare men den tog mest toppen av värkarna. Det enorma trycket nedåt och bakåt, mot svanskotan liksom, avtog inte riktigt. Så då fick de dra på lustgasen ytterligare ett snäpp. Mama needs her painkiller!
 
 
 
 
To be continued...
 
Update
Åh vad fort tiden går! Igår fyllde skruttan 1 vecka. Fattar ni? EN VECKA! Vet inte vart tiden tagit vägen riktigt. I onsdags åkte jag på någon slags crazy feberfrossa och låg nerbäddad hela dagen med frossa fast Marcus vittnade om att jag var både kokhet och dyngblöt.
Det höll i sig en del under gårdagen också men idag känner jag mig mycket bättre igen. Tror det var en släng "Mjölkstas" om google hade rätt. 
 
Igår kom dessutom Marcus föräldrar äntligen hem från New York. De åkte dit samma dag som Olivia föddes, typiskt nog. De hade precis lyft när jag ringde Marcus på jobbet och bad honom att komma hem. Så när de landade och hade flera missade samtal från Marcus hade vi ju varit på förlossningen i flera timmar. Så tog det en hel vecka innan de fick träffa sitt barnbarn. Men igår morse när de landat kom de hit. Tyvärr gallskrek Oli typ nästan exakt hela tiden när de var här. Men nu har de träffats i alla fall!
 
Dessutom kom Marcus äldre bror på ett överaskningsbesök för att titta på lilltjejen. Jättekul! Han har aldrig varit här förut så det var riktigt roligt att han kom förbi tyckte vi :)
 
Nätterna rullar på bra. Hon sover igenom dem med något enstaka knorrande för att få lite mat. Skönt! Desto mer skrik på dagarna dock. Idag har Marcus lugnat henne genom att vagga runt henne och sjungit "Shake your booty" och "Looking out my backdoor". Funkade bra, haha!
 
 
Olivia 22 september 2016
Jahapp, av tystnaden här att döma är det nästan så man skulle kunna tro att en gått och fött barn. Och det har jag! Klockan 02:01 den 22 september kom en perfekt liten flicka till världen på Danderyds Sjukhus. Hon vägde 3810 g och var 52 ståtliga cm lång. Ren kärlek.
 
 
En stund efter att jag skrev förra inlägget drog värkarna igång igen och den här gången med ordentlig kraft.
 
Marcus var på jobbet men jag ville inte ringa honom innan det tagit ordentlig fart, om det skulle avta igen.
Jag bestämde mig för att bädda om sängen, det kändes viktigt att det blev gjort. Jag pratade lite med mamma om hur det kändes och hon hjälpte mig att hålla koll på tiden mellan värkarna i telefon och när vi konstaterade att det faktiskt bara var ett par minuter mellan värkarna sa hon åt mig att ringa hem Marcus så att jag inte skulle vara ensam när det blev värre.
 
Jag ringde Marcus och sa att nu var det dags för honom att komma hem. Han behövde inte få panik och rejsa utan jag bad honom att gå att köpa en pastasallad till sig själv och en glass till mig och sen åka hem i lugn och ro. När han kom hem hade jag så ont att det inte var tal om att äta någon glass, haha. Och ingen pastasallad hade han köpt till sig själv heller.
Jag ringde förlossningen och meddelade att det var ca 3 minuter mellan värkarna och att alvedon inte hjälpte det minsta.
De tyckte ändå att man som förstföderska ska ha minst 4-5 värkar inom loppet av 10 minuter innan det var någon mening med att åka in till förlossningen. Konstigt tyckte jag, eftersom det vi hela tiden fått höra innan var 3 värkar på 10 minuter. Hon rådde mig i alla fall att ta ett varmt bad och så skulle jag minsann se att det skulle kännas lite lättare.
Jag tog ett bad. Marcus satt på toaletten bredvid och åt sin uppvärmda lasagne och klockade värkarna samtidigt, haha. Till slut blev det outhärdligt och badet hjälpte inte det minsta. Jag klev upp och ringde förlossningen igen, nu hade jag 5-6 värkar på 10 minuter och barnmorskan tyckte äntligen att det var ok att vi åkte in.
 
Vägen in var smärtsam med täta värkar och jag kände inte riktigt att jag fick någon paus emellan dem. Alla barnmorskor jag träffat har pratat om den där magiska pausen mellan värkarna, då man känner sig helt som vanligt. Den magiska pausen kom aldrig hos mig.
 
Väl inne på förlossningen blev vi visade till ett rum och presenterade för en barnmorska och en barnmorskestudent som skulle vara till vårt förfogande. OM jag var tillräckligt öppen och fick stanna kvar på förlossningen vill säga..
 
De satte CTG och bebisens hjärta lät toppen. Sedan skulle de kolla hur pass öppen jag var och jag var ärligt talat livrädd för att de skulle ba "1 cm, bäst att ni åker hem igen och tar en alvedon". 
 
Men så kom de magiska orden. "5 cm öppen, bra jobbat där hemma!" Det betydde dels att jag fick stanna och att vårt älskade barn äntligen var på väg. Men det betydde också en annan viktig sak- lustgas!
 
...
 
Nu ska vi ta oss en promenad, lilla familjen, så fortstättningen på denna hysteriskt spännande historia får jag fortsätta med senare. Bäst att skriva ner den så länge jag har den färskt i minnet ;)