Kim Lindblom Eriksson

Förlossningen, del 2
Idag har vi faktiskt haft en riktigt duktig bebis här hemma, hittills. Det var lite skrikigt på morgonen men efter promenaden låg hon kvar i vagnen och sov i nästan två timmar. Efter det har hon fått sitt första bad och det var inte en angenäm upplevelse kan jag säga. No sir. Det var inge kul alls. Men vi ska nog få kläm på det!
 
Nu har jag plockat fram förlossningsjournalen så jag kan fortsätta den spännande berättelsen om hur Olivia kom till världen. Min tidsuppfattning under förlossningen var lika med noll så det är bäst att jag tar hjälp av journalen ;)
 
Så, vi kom alltså till förlossningen strax efter 15. Inom 15 minuter hade de konstaterat att bebis verkade må bra och att jag var öppen 5 cm och jag fick lustgas. Jag hade helt ärligt varit lite skeptisk till den innan för jag var så rädd att bli illamående av den. Men nej då, det var himmelriket. Delvis såklart för att den var smärtlindrande och gav ett skönt sus i huvudet, men också för att den fungerade lite som avledning från smärtan, jag var liksom tvungen att fokusera på hur jag använde lustgasen för att den skulle ge rätt effekt.
 
Jag kämpade på med värkarna och lustgasen i ca 2 timmar innan det började kännas ganska outhärdligt. Då ringde de på narkosläkaren som kom snabbare än blixten. Den här delen är lite dimmig för mig. Vid det här laget hade jag så ont och i princip inga pauser mellan värkarna att jag hade lustgasen hela tiden. Narkosläkaren var så himla bra och förklarade exakt vad hon gjorde och varför, hela tiden. 
Det här var nog stunden då Marcus var mest rädd då jag var så pass borta att han inte riktigt visste om jag var vid medvetande eller inte. Men någonstans i bakgrunden kunde jag höra vad narkosläkaren sa och jag kunde låtsas att jag brydde mig. Men allt jag tänkte på var att bli av med smärtan. 
 
Kvart i sex hade jag fått ryggbedövningen och fick höra att det kunde ta 20-30 minuter innan jag får effekt av den. Men ärligt talat tror jag inte det tog många minuter innan jag kände smärtlindring. Marcus sa att jag var som en helt annan person efter det och jag kände mig som pånyttfödd. Bästa uppfinningen någonsin!
 
Här fanns det också utrymme för fika och vi fick in lite mackor och kaffe (varm choklad till mig :D ). Efter att jag fick ryggbedövningen gick det hela lite långsammare, som det ofta gör. Vid klockan 19 var jag bara öppen 7 cm och man bestämde sig då för att ta hål på fosterhinnan så att vattnet skulle gå. Vattnet gick och det var grönt. GRÖNT! STARTA PANIKEN! Bebis har bajsat i vattnet! Hon är stressad! Hon mår dåligt! Något är fel!
 
Men barnmorskan var lugn och sa att det inte alls behöver betyda att något är fel. Det är tvärt om vanligt när man gått över tiden. Hjärtljuden var dessutom fortfarande bra så det var inget att oroa sig för.
Efter ca en halvtimme börjar dosorna på magen krångla och man bestämmer sig för att sätta en skalpelektrod på skruttans huvud. Det var INTE populärt hos den unga damen. Hon vred och sparkade och ville minsann inte ha något instucket i sitt huvud (vilket man ju kan förstå). På tredje försöket lyckades man dock och kunde hålla koll på att bebis mådde bra.
 
Jag hade fått en påfyllning av ryggbedövningen en stund tidigare men den tog mest toppen av värkarna. Det enorma trycket nedåt och bakåt, mot svanskotan liksom, avtog inte riktigt. Så då fick de dra på lustgasen ytterligare ett snäpp. Mama needs her painkiller!
 
 
 
 
To be continued...