Kim Lindblom Eriksson

Tuff dag för lillan
Åh hujeda mig vilken dag!
 
Vi började dagen med att åka in till närakuten på KS igen med Olivia. Hennes ben var inte bättre och hon hade dessutom haft hög feber under natten.
Det första som hände var att en sjuksköterska kollade tempen på henne för att se att hon inte fortfarande hade feber. Det var inte roligt alls och sköterskan noterade att hon förmodligen hade lite ont i örat så som hon vred och slet sig. Läkaren kollade i öronen och det är ju inte ens speciellt skönt för ett vuxenöra. Så det var en pers. Det konstaterades i alla fall att hon nog hade lite öroninflammation vilket troligtvis var anledningen till feber och oro.
 
Efter det var det haltandet som skulle utredas och vi fick först ta ett blodprov. Obviously hemskt plågsamt (men mest läskigt) för den unga damen. Provet visade inget som tyder på infektion i varken blod eller skelett. Skönt!
 
Sedan blev vi skickade till andra sidan KS för att göra ultraljud på hennes bäcken och höfter för att kontrollera att det inte fanns någon vätskeansamling i dem (vilket kan vara anledning till smärta och svårt att gå), men även där såg det friskt och fint ut.
 
Röntgen var next up och Där röntgades bäcken, höft, lårben och knä (smalben och fot röntgades ju i fredags). All clear även där.
 
Tillbaka hos doktorn var Olivia minst sagt skeptisk och blev orolig bara hon kom in i rummet. Doktorn fick INTE röra henne alls och det behövdes egentligen inte. Alla prover och undersökningar visade på ett friskt och välmående barn (bortsett från öroninflammationen då) vilket i sig är väldigt skönt. Men vi vet fortfarande inte vad haltandet beror på och får helt enkelt avvakta lite till.
 
Nu ikväll skulle vi ge henne penicillin mot öronen och trots att hon fått sån för barn med fruktsmak (som vi alla vet inte smakar frukt alls) så var det en riktig kamp att få i henne det.
Jag satt i soffan med henne framför mig så jag kunde hålla fast hennes ben med mina ben och samtidigt hålla i hennes armar.
Marcus fick hålla ett finger i munnen på henne så att hon inte kunde stänga den medan han sprutade in medicinen med andra handen. Mitt hjärta blödde. Jag tyckte så synd om henne!
Hon var så himla hängig och febrig hela kvällen så efter det kriget somnade hon rätt omgående.
 
 
 
Puh! Nu ska jag slå in lite julklappar och hoppas på att Oliboli får sova hyfsat gott inatt (och även jag och Marcus!)