Kim Lindblom Eriksson

Kampen om att få barn (del 4)
 
Sommaren var över och det var även bröllop och bröllopsresa. Vardagen var tillbaka och folks färväntningar kändes större än någonsin. Minst en gång i veckan fick jag frågan "När blir det barn då?", "Är du gravid?". "Är det inte dags snart?" 
Nu när vi var gifta var det ännu mer okej att vara på oss om att skaffa barn. Det hörde ju till. Varför skulle vi annars gifta oss? 
 
SH öppnade igen efter sommarledigheterna och jag gick tillbaka. Den här gången skulle det ske. Det hade jag ju läst överallt. På tredje försöket blir de flesta gravida. Jag måste vara en av de flesta. 
Tabletter, blödningar, sprutor, flera sprutor, en sista spruta, graviditetstest. Crash igen. Minus. 
Vad skulle hända nu? Av det jag läst gör man oftast tre försök och sedan utvärderar man nästa steg. Jag var livrädd. Kunde jag inte bli gravid ändå? Måste vi testa IVF nu? I smyg hade jag på bröllopsresan börjat reka varifrån vi skulle kunna tänkas adoptera ifrån. Vilka länder kan man adoptera från? I Japan var alla barn söta och typ alla vuxna var vackra, piffiga och slanka. Bra gener. Men man kan inte adoptera från Japan, upptäckte jag. Tankarna gick högt och lågt.
 
Läkaren berättade att man oftast gör tre behandlingar för att man ofta inte orkar mer. Det är väldigt mycket hormoner inblandat och många nålstick, ultraljud etc och det tär på kroppen otroligt. Men om jag orkade så skulle vi kunna köra igen. Jag hade fått en ny cysta och var tvungen att vänta ett par veckor, men jag ville köra igen.
 
Vi närmade oss nu december 2015 och tiden var knapp. Några dagar före jul stängde SH för julledigt i flera veckor och det var bråttom om vi skulle hinna innan det. Tabletter, för att hinna skulle jag bara ta dem i fem dagar denna gång istället för 10. Börja med sprutorna direkt efter, annars hinner vi inte. Be för ett mirakel. Tveksamt om det funkar på så kort tid. Tabletter, sprutor, ägglossning, vänta. 
 
31 december 2015.
Det var dags för greviditetstest. Som vanligt hade jag två test hemma, om det ena inte skulle funka, eller vara otydligt. Jag klev upp och gjorde ett innan Marcus vaknat. Ett starkt streck.. hepp.. Men vänta... är det där ett svagt streck mitt över? Är det ett svagt plus? Väntade en timme, kissade igen. Lite starkare plus. Det är tamejtusan ett plus! PANIK! Vad gör jag nu? 
 
Ett år tidigare hade jag köpt en present som jag skulle ge till Marcus efter första behandlingen när vi var gravida. Den presenten hade legat i en låda i ett år. Skulle jag ta fram den nu?
 
Marcus jobbade på nyårsafton så jag skjutsade honom till jobbet. Under dagen gjorde jag ytterligare två tester. Två digitala. De ljuger aldrig. GRAVID 1-2 veckor. GRAVID 1-2 veckor. OMG: Han slutade klockan 21. Jag hämtade honom. Vi åt en tre rätters middag ensamma hemma. Hummer, oxfilé, chokladpannacotta. Vid tolvslaget berättade jag att jag hade en present till honom. Han tänkte att jag var sjuk i huvudet som trodde jag tyckte vi skulle börja ge varandra nyårspresenter nu också. 
Men när vi kom in fick han paketet jag sparat i över ett år. 
 
Här är vi. Två timmar innan Marcus fick veta att han skulle bli pappa. Syns det att jag lurar på en hemlis?
 
De kommande två veckorna var som ett virrvarr. Var jag verkligen gravid? Jag gjorde tre graviditetstest till innan vi berättade för familjerna. Ytterligare fem innan första ultraljudet. Men sedan kom illamåendet. Då fanns inga tvivel längre. Och i vecka 8 fick vi äntligen göra det första ultraljudet. För att se att det verkligen fanns liv där inne. Den lilla pricken. Det lilla lilla pickande hjärtat var det vackraste jag sett i mitt liv.
 
HÄR kan du läsa mer om min första graviditet och förlossning :)