Kim Lindblom Eriksson

Kampen om att få barn (del 1)
Jag minns dagen ungefär som igår, trots att det gått nästan exakt på dagen 6 år. Jag och Marcus hade precis gått på semester och låg på en varsin luftmadrass i mammas pool. Pratade om livet, vart vi var på väg etc. Där och då bestämde vi oss för att nu var vi nog redo att bli föräldrar. Den dagen startade kampen. Juli 2014.
 
 
Jag har så länge jag kan minnas haft en känsla av att jag inte skulle kunna bli gravid. Jag vet inte varför jag haft känslan, den har bara funnits där. Jag slutade med preventivmedel efter den dagen vid poolen men när jag efter en månad inte fått någon mens och säkert 4 graviditetstest visade negativt bestämde jag mig för att undersöka saken på en gång. Som sagt, något inom mig visste att det var något fel. 
 
Jag bokade en tid hos en gynekolog, förklarade läget och han gjorde en undersökning. Det visade sig ganska direkt (med hjälp av ultraljud på äggstockarna) att jag har det som är sååå himla vanligt- PCOS. Jag hade knappt hört talas om det innan men ju mer info jag fick desto mer kände jag igen symptomen. Lång historia kort: Jag hade massa fina ägg, men de lossnade inte. Vilket ju innebär att de inte heller kunde bli befruktade och jag fick inte heller någon mens. 
Läkaren berättade att om vi ville ha barn skulle jag behöva ta hjälp från en fertilitetsklinik och han gav mig en lista på olika kliniker men rekommenderade IVF-kliniken på Sophiahemmet.
Jag ringde dit direkt men fick då höra att det var nästan ett års väntetid om man inte hade remiss. 
 
Så här. I Sverige finns en allmän uppfattning, och i vissa landsting en "regel" om att man ska på egen hand ha försökt bli gravid i minst ett år innan man söker hjälp hos en fertilitetsklinik. Bara för att.. det kan ta tid ibland. Det suger. Och jag vägrade gå med på det. Jag visste ju att det inte skulle spela någon roll om vi försökte i ett eller tio år, jag skulle inte bli gravid ändå. Så jag ringde tillbaka till läkaren som konstaterat PCOS och bönade och bad honom om att skicka en remiss till Sophiahemmet, vilket han gjorde. 
 
Vi fick en tid på Sophiahemmets fertilitetsklinik i början av december. Fram tills dess hade jag haft en tuff höst i och med att min pappa dog. Livet var lite upp och ner minst sagt.
 
Jag avrundar lite här för denna gång. Blir väääldigt långt inlägg annars. Del två kommer inom ett par dagar hoppas jag :)