Kim Lindblom Eriksson

Kampen om att få barn (del 2)
I början av december 2014 satt jag och Marcus nervösa i väntrummet på Sophiahemmets fertilitetsklinik. I den anrika huvudbyggnaden, där man möts av en Sophiasyster iklädd sin klassiska unifrm, satt vi och funderade på vad som skulle hända nu. 
 
Vi hade såklart försökt bli med barn på egen hand fram tills besöket också, bara för att. Men inget hände, såklart, och då var det skönt att veta att vi snart skulle få hjälp. Vi blev inropade av en kvinnlig läkare och fick sätta oss ner i hennes rum. VI började med att prata om varför vi var där. 
Många säger att sluta bara tänka på det så kommer det att hända, bara slappna av så vips så är man gravid. Det är givetvis skitsnack som folk säger helt och hållet på grund av att det är det enda man kan komma på att säga för att "trösta". För det är en enorm sorg att bära på. För kvinnor som kan bli gravida relativt enkelt (skriver relativt pga inget är enkelt med graviditet) kanske det hjälper att "slappna av", men i vårt fall skulle det inte räcka. 
I vilket fall så var vi här för att undersöka våra fysiska förutsättningar för att bli med barn. För min del innebar det denna dag att göra en ultraljudsundersökning för att se att alla kroppsdelar som krävs såg bra ut. Jag behövde också ta blodprov för att se att alla värden var fina. För Marcus del innebar det att han skulle få lämna ett prov på sina "simmare" för att kontrollera att de såg fina ut. Han fick "lämna sitt prov" i en burk hemma som vi sedan skyndsamt (inom två timmar om jag inte minns fel) fick transportera (med burken innanför min tröja för att hålla temperaturen) till labbet på Huddinge Sjukhus där det skulle testas. 
Sidenote: Jag har tidigare varit så inställd på att jag inte skulle kunna bli gravid att jag på riktigt dragit en lättnadens suck när någon ba "och här är äggstocken..." För YES! Jag hade en äggstock, och en till! Logiskt sett visste jag det eftersom jag har haft mens tidigare i livet. Men övertygelsen om att inte kunna få barn var så stark att jag till och med inbillade mig att jag saknade vissa organ. 
Min undersökning visade i alla fall som tidigare att jag har många ägg men att de helt enkelt inte lossnar. 
Nästa steg i min undersökning var ett par veckor senare. Provet Marcus lämnat visade att hans simmare var av utmärkt kvalitet. Många och snabba simmare. Det var alltså som jag alltid trott, mig det var fel på. Det var dels en sorg att få bekräftat att jag inte kunde göra det mest basala "en kvinna ska klara av" (säger inte att det är så utan att det var så jag kände) men också en lättnad av att "okej, då är det i alla fall något som står rätt till"!
Mitt blodprov hade också visat att jag hade något av en underfunktion på min sköldkörtel. Så pass lite att man i vanliga fall inte hade valt att behandla det. Men eftersom vi ville ha alla förutsättningar optimala så sattes jag på en låg dos av Levaxin för att rätta till det värdet. 
 
Nu var det dags för något jag fasat lite inför. En kontrastundersökning av mina äggledare. Den görs för att säkerställa att det inte är något som blockerar äggledarna och hindrar ägg från att ledas ut från äggstockarna till livmodern. Det görs genom att man med hjälp av en kateter spolar in kontrastvätska i äggledarna och sedan tittar med hjälp av ultraljud för att se att vätskan passerar fritt som den ska. Det är inte direkt smärtsamt men kan kännas lite obehagligt, ungefär som mensvärk, pga trycket. Undersökningen gick ganska fort och visade att äggledarna var i utmärkt skick. 
 
Med andra ord. Nu när jag stabiliserat mina sköldkörtelvärden hade jag alla förutsättningar att kunna bli med barn utifrån de undersökningar som gjorts. Nu gällde det "bara" att få äggen att lossna också.
 
Fortsättning följer.. nu måste jag passa upp lite på mina fantastiska barn <3