Kim Lindblom Eriksson

Förlossningen, del 3
Klockan var nu ca 22 på kvällen den 21 september och vi hade varit på förlossningen i 7 timmar. Det låter som en evighet men för min egna del kändes det ändå som att tiden gått ganska fort. För Marcus gick det desto långsammare eftersom han mest satt vid sidan av och väntade typ.
 
De barnmorskor jag haft hittills hade nu fått gå hem och ett nytt skift hade tagit över. Även de nya barnmorskorna och sköterskorna var helt fantastiska! Tyvärr kommer jag inte ihåg riktigt lika mycket av dem då det nu började bli riktigt jobbigt. 
Lagom till skiftbytet hade jag öppnat mig 10 cm och nu ville man liksom bara att hon skulle ut. 
Men bebis låg vid spinaetaggarna (jag var livrädd för att bli jätteillamående av det, men jag klarade mig undan det, thank god) och ville inte riktigt komma längre ner.
Av den anledning provade vi alla möjliga positioner som att sitta och studsa på en pilatesboll, gå runt med gåvagnen, sitta på förlossningspallen till att halvsitta i sängen. 
 
 
Vid 23-tiden var jag så lost att jag nu inte alls har någon koll på tiden eller riktigt vad som händer. Allt är bara som en dimma, så här tar jag hjälp av förlossningsjournalen. 
Barnmorskorna får gå ut och diskutera hur vi ska gå vidare med en läkare. Jag minns att de nämnde att de skulle göra det men ärligt talat fattade jag nog inte riktigt varför. Jag brydde mig nog inte heller. Ville bara ha ut ongen.
Vid midnatt satte de i alla fall dropp på mig i en av alla miljarder infarter jag fått i både händer, armveck och rygg (jag är tydligen lite svårstucken, blodådrorna bara sprack hela tiden) med något som kallas Oxytocin vilket är något slags kärlekshormon. Haha. Det låter flummigt men det är något kroppen utsöndrar vid beröring men också vid amning och som hjälper till att få livmodern att jobba på vid en förlossning. Barnmorkan tjatade hål i huvudet på oss om detta Oxytocin under föräldrakursen.
I alla fall så fick jag droppet för att skynda på förlossningen lite, på order av läkaren.
 
Strax före ett på natten, den 22 september, börjar jag känna krystvärkar. Alla hade hela tiden sagt att man känner när det är dags att krysta, kroppen vet. Jag trodde det var bullshit men det stämmer faktiskt. Jag visste liksom bara vad jag var tvungen att göra. Hur sjukt är inte det?
Jag hoppade ner (överdrift, hoppade INTE) till förlossningspallen och försökte krysta. Marcus satt bakom mig som stöd och barnmorskan var framför mig för att guida mig rätt.
Plötsligt känner jag hur Marcus huvud dippar ner i mitt huvud och jag inser att karln sover ju för tusan! Han sover när jag krystar ut vårt barn! 
Jag tror att vem som helst i min situation (barnafödande situation alltså) hade blivit fly förbannad och skällt ut honom efter noter. Men av någon anledning var jag helt lugn och tänkte typ "naaaw, vad trött han måste vara, stackaren" och typ lät honom halvsova mot mig medan jag födde barn. Som tur var vaknade han till rätt fort, haha.
 
Men nej, pallen funkade inte. I journalen står det "CTG påverkat, saltatoriskt". Detta är inget jag minns att någon sa till mig och jag har inte fått förklarat i efterhand vad det innebär heller. Men en snabb googling hintar om att bebisens hjärtslag kanske påverkades av att hon inte kom ut. Läskigt! I vilket fall så ökar man dosen i mitt dropp för att skynda på processen och barnmorskan går ut och diskuterar lite till med läkaren. Något jag är helt och hållet omedveten om.
 
Man ökar dosen något till och jag får hoppa (igen, överdrift, det hoppades icke) upp i sängen och inta gynläge. Jag hade föreställt mig att föda ståendes lutad mot sänggaveln, något vi bestämt tillsammans med barnmorskorna. Men det skippades och jag kunde inte bry mig mindre. Jag gjorde som jag blev tillsagd. 
Krystade lite till och nu hände det grejer. 
Barnmorskorna började prata om att de kunde se huvudet och på något sätt märkte jag att Marcus tittade "ner" när de sa så och jag minns att jag röt till ett par gånger- "TITTA INTE!" och barnmorskorna fnissade lite. Kändes för stunden viktigt att han inte såg några snuskiga detaljer, hehe.
 
Enligt journalen kom ytterligare en barnmorska in ett par minuter före två på natten för att hjälpa till. Jag hade inte en susning om detta även om jag vill minnas att det var många fler där inne när vårt kära barn kom ut än var det var när jag började krysta. Och helvete vad jag krystade. Jag kommer ihåg att jag för en kort stund oroade mig för att råka "göra nummer två" mitt i allt- ytterligare en värdslig sak som kändes viktig för stunden. Men jag slapp det som tur var ;)
Barnmorskorna frågar lite då och då "Kim- har du verkligen en värk nu? Du får inte krysta när du inte har en värk". Jag hade helt ärligt ingen koll på om jag hade en värk eller inte. Nu jävlar skulle ungen ut, och där med basta!
 
02:01 22 september 2016.
Födelse
Kön: Flicka
Förlossningen startades: Spontant
Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt
 
Hon var ute. Hon var äntligen ute!
Jag var lite chockad över att det hela var "över" vet jag. Marcus har berättad att jag verkade lite ställd när jag fick upp vår dotter på bröstet.
Jag hade bett dem att torka av henne lite innan hon "kastades upp på mig" och hon var så vacker. Lite snett huvud, haha, eftersom hon hade legat dumt till på vägen ut. Men oh så vacker.
 
Moderkakan kom ut efter ett par minuter och jag tänkte att allt var över. Men jag blödde ganska mycket och fler barnmorskor kom in för att hjälpa till att stoppa blödningen. Mer dropp i någon av alla infarter för att stoppa blödning. Jag märkte inget alls utan låg mest och tittade på vårt perfekta barn. Jag ska inte ljuga. Bedövningen de lade när de skulle sy ihop mig (fick någon liten bristning) gjorde nästan lika ont som att krysta ut skruttan. 
 
På grund av att jag förlorat så mycket blod (dock inte så mycket att jag behövde få mer blod, förlorade en knapp liter) hade jag dropp en stund och då och då kom en barnmorska och klämde på min mage för att känna efter att min livmoder drog ihop sig som den skulle. Det var inte heller en dans på rosor. Satan vad hårt de tryckte på min stackars mage! 
 
In kom sedan i alla fall mackor och kaffe (varm choklad till mig igen) och juice. Det är verkligen sant som alla säger. De mackorna man får är de godaste du kommer att äta i hela ditt liv! 
Någon timme senare fick jag gå och duscha vilket jag minns var väldigt märkligt. Allt kändes konstigt plus att jag hade slangar hängandes från händer, armveck och rygg fortfarande. 
När jag kom ut från duschen satt Marcus med vår dotter mot sitt bröst och bara gosade. Så fint!
 
En barnmorska, som var jättegullig (som all personal på Danderyd iofs var!), kom in och vägde och mätte vår lilla tjej och kontrollerade fingrar, tår, gom osv. 3810 g och 52cm lång. Vilket litet mirakel!
 
Förlossningen, del 2
Idag har vi faktiskt haft en riktigt duktig bebis här hemma, hittills. Det var lite skrikigt på morgonen men efter promenaden låg hon kvar i vagnen och sov i nästan två timmar. Efter det har hon fått sitt första bad och det var inte en angenäm upplevelse kan jag säga. No sir. Det var inge kul alls. Men vi ska nog få kläm på det!
 
Nu har jag plockat fram förlossningsjournalen så jag kan fortsätta den spännande berättelsen om hur Olivia kom till världen. Min tidsuppfattning under förlossningen var lika med noll så det är bäst att jag tar hjälp av journalen ;)
 
Så, vi kom alltså till förlossningen strax efter 15. Inom 15 minuter hade de konstaterat att bebis verkade må bra och att jag var öppen 5 cm och jag fick lustgas. Jag hade helt ärligt varit lite skeptisk till den innan för jag var så rädd att bli illamående av den. Men nej då, det var himmelriket. Delvis såklart för att den var smärtlindrande och gav ett skönt sus i huvudet, men också för att den fungerade lite som avledning från smärtan, jag var liksom tvungen att fokusera på hur jag använde lustgasen för att den skulle ge rätt effekt.
 
Jag kämpade på med värkarna och lustgasen i ca 2 timmar innan det började kännas ganska outhärdligt. Då ringde de på narkosläkaren som kom snabbare än blixten. Den här delen är lite dimmig för mig. Vid det här laget hade jag så ont och i princip inga pauser mellan värkarna att jag hade lustgasen hela tiden. Narkosläkaren var så himla bra och förklarade exakt vad hon gjorde och varför, hela tiden. 
Det här var nog stunden då Marcus var mest rädd då jag var så pass borta att han inte riktigt visste om jag var vid medvetande eller inte. Men någonstans i bakgrunden kunde jag höra vad narkosläkaren sa och jag kunde låtsas att jag brydde mig. Men allt jag tänkte på var att bli av med smärtan. 
 
Kvart i sex hade jag fått ryggbedövningen och fick höra att det kunde ta 20-30 minuter innan jag får effekt av den. Men ärligt talat tror jag inte det tog många minuter innan jag kände smärtlindring. Marcus sa att jag var som en helt annan person efter det och jag kände mig som pånyttfödd. Bästa uppfinningen någonsin!
 
Här fanns det också utrymme för fika och vi fick in lite mackor och kaffe (varm choklad till mig :D ). Efter att jag fick ryggbedövningen gick det hela lite långsammare, som det ofta gör. Vid klockan 19 var jag bara öppen 7 cm och man bestämde sig då för att ta hål på fosterhinnan så att vattnet skulle gå. Vattnet gick och det var grönt. GRÖNT! STARTA PANIKEN! Bebis har bajsat i vattnet! Hon är stressad! Hon mår dåligt! Något är fel!
 
Men barnmorskan var lugn och sa att det inte alls behöver betyda att något är fel. Det är tvärt om vanligt när man gått över tiden. Hjärtljuden var dessutom fortfarande bra så det var inget att oroa sig för.
Efter ca en halvtimme börjar dosorna på magen krångla och man bestämmer sig för att sätta en skalpelektrod på skruttans huvud. Det var INTE populärt hos den unga damen. Hon vred och sparkade och ville minsann inte ha något instucket i sitt huvud (vilket man ju kan förstå). På tredje försöket lyckades man dock och kunde hålla koll på att bebis mådde bra.
 
Jag hade fått en påfyllning av ryggbedövningen en stund tidigare men den tog mest toppen av värkarna. Det enorma trycket nedåt och bakåt, mot svanskotan liksom, avtog inte riktigt. Så då fick de dra på lustgasen ytterligare ett snäpp. Mama needs her painkiller!
 
 
 
 
To be continued...
 
Olivia 22 september 2016
Jahapp, av tystnaden här att döma är det nästan så man skulle kunna tro att en gått och fött barn. Och det har jag! Klockan 02:01 den 22 september kom en perfekt liten flicka till världen på Danderyds Sjukhus. Hon vägde 3810 g och var 52 ståtliga cm lång. Ren kärlek.
 
 
En stund efter att jag skrev förra inlägget drog värkarna igång igen och den här gången med ordentlig kraft.
 
Marcus var på jobbet men jag ville inte ringa honom innan det tagit ordentlig fart, om det skulle avta igen.
Jag bestämde mig för att bädda om sängen, det kändes viktigt att det blev gjort. Jag pratade lite med mamma om hur det kändes och hon hjälpte mig att hålla koll på tiden mellan värkarna i telefon och när vi konstaterade att det faktiskt bara var ett par minuter mellan värkarna sa hon åt mig att ringa hem Marcus så att jag inte skulle vara ensam när det blev värre.
 
Jag ringde Marcus och sa att nu var det dags för honom att komma hem. Han behövde inte få panik och rejsa utan jag bad honom att gå att köpa en pastasallad till sig själv och en glass till mig och sen åka hem i lugn och ro. När han kom hem hade jag så ont att det inte var tal om att äta någon glass, haha. Och ingen pastasallad hade han köpt till sig själv heller.
Jag ringde förlossningen och meddelade att det var ca 3 minuter mellan värkarna och att alvedon inte hjälpte det minsta.
De tyckte ändå att man som förstföderska ska ha minst 4-5 värkar inom loppet av 10 minuter innan det var någon mening med att åka in till förlossningen. Konstigt tyckte jag, eftersom det vi hela tiden fått höra innan var 3 värkar på 10 minuter. Hon rådde mig i alla fall att ta ett varmt bad och så skulle jag minsann se att det skulle kännas lite lättare.
Jag tog ett bad. Marcus satt på toaletten bredvid och åt sin uppvärmda lasagne och klockade värkarna samtidigt, haha. Till slut blev det outhärdligt och badet hjälpte inte det minsta. Jag klev upp och ringde förlossningen igen, nu hade jag 5-6 värkar på 10 minuter och barnmorskan tyckte äntligen att det var ok att vi åkte in.
 
Vägen in var smärtsam med täta värkar och jag kände inte riktigt att jag fick någon paus emellan dem. Alla barnmorskor jag träffat har pratat om den där magiska pausen mellan värkarna, då man känner sig helt som vanligt. Den magiska pausen kom aldrig hos mig.
 
Väl inne på förlossningen blev vi visade till ett rum och presenterade för en barnmorska och en barnmorskestudent som skulle vara till vårt förfogande. OM jag var tillräckligt öppen och fick stanna kvar på förlossningen vill säga..
 
De satte CTG och bebisens hjärta lät toppen. Sedan skulle de kolla hur pass öppen jag var och jag var ärligt talat livrädd för att de skulle ba "1 cm, bäst att ni åker hem igen och tar en alvedon". 
 
Men så kom de magiska orden. "5 cm öppen, bra jobbat där hemma!" Det betydde dels att jag fick stanna och att vårt älskade barn äntligen var på väg. Men det betydde också en annan viktig sak- lustgas!
 
...
 
Nu ska vi ta oss en promenad, lilla familjen, så fortstättningen på denna hysteriskt spännande historia får jag fortsätta med senare. Bäst att skriva ner den så länge jag har den färskt i minnet ;)