Kim Lindblom Eriksson

William
Sist jag skrev hade jag nästan börjat ge upp hoppet om att bebis någonsin skulle komma ut. Det kändes som att det liksom aldrig skulle hända. Precis som jag vet att jag kände mig de sista dagarna när jag väntade Olivia. 
Den sista tiden har jag haft ont och varit väldigt trött. Så det har inte blivit mycket gjort. 
 
I lördags kväll satt jag och slog in lite julklappar och drack glögg. Hade ont och tyckte synd om mig själv. Marcus jobbade hyfsat sent. När jag gick och la mig på kvällen hade jag som vanligt lite förvärkar men tänkte inte mer på det eftersom jag haft det  typ ett par veckor. 
Men så vid ett på natten vaknade jag av att det gjorde lite mer ont. Men jag lyckades somna om. Sov till kl 4 då jag vaknade av att det gjorde ännu mer ont, och igen ett par minuter senare, och igen. Jag bestämde mig för att gå upp och ta en dusch och se om det släppte. Det släppte inte utan drog på mer och mer och jag stod och tog värkar i duschen samtidigt som jag rakade benen. Det kändes viktigt för stunden, lol. 
Sedan satte jag mig i soffan och tittade på förlossningsvideos på Youtube medan jag klockade mina värkar. Vid fem kändes det som att ja, de är typ 4-5 minuter emellan och de börjar kännas jobbigare, bäst jag väcker Marcus. 
Han fick gå upp och duscha han med så han var klar om vi behövde åka in. 
Några minuter före sex ringde jag till förlossningen för att berätta att jag kaanske skulle behöva komma in idag. Mest för att se att det fanns plats osv. Jag tyckte fortfarande att det kändes hanterbart så jag sa att jag stannar hemma ett tag till. De tyckte det var okej men eftersom jag är omföderska tyckte de att jag skulle åka in om det blir värre eftersom det kan vända fort med andra barnet, det fanns gott om plats hos dem ändå. Jag la på, ringde mamma som skulle ta hand om Olivia när vi behövde åka. 
Mamma kastade sig i bilen hit och Emelie sprang också upp hit för att hjälpa till. När de kom hade det gått kanske 15 minuter sedan jag pratade med förlossningen och nu hade värkarna eskalerat utav bara helvete, på den korta tiden. Värkarna var nu bara någon minut ifrån varandra och jag ringde förlossningen igen och ba "jag har ändrat mig, vi kommer in NU".
Mamma körde oss dit och I kid you not, jag trodde nästan jag skulle behöva föda i bilen. Smärtan var outhärdlig och mycket mer intensiv än jag minns att den var på vägen in med Olivia. Tänkte att det nog beror på att jag är lite mer öppen denna gång och hoppades på att vi inte skulle behöva vara på förlossningen i 11 timmar denna gång innan ungen är ute.. Kanske.. fem timmar eller nåt var mer lagom? Hur som helst såg jag fram emot lustgas.
 
Nu är klockan 06:50 på söndagen den 8 december, knappt tre timmar efter första värken.
Framme på förlossningen blev jag direkt visad in i första rummet av en undersköterska. Det blev lite snurrigt för jag bad om lustgas det första jag gjorde när jag klev innanför dörrarna och så fanns det ingen gas i rummet vi fick så hon fick lämna oss för att hämta det. När hon kom tillbaka sa jag bara att "jag tror han kommer nu, det gör SÅ ont!"
"Jaaa, det gör ju ont, du ska få lite lustgas här. Vill du att vi tittar hur öppen du är?" 
"JA?!"
 
En barnmorska kom in och såg att jag hade ganska ont. Hon kollade efter och... "ehm, Kim, du är 10 cm öppen, jag känner barnets huvud här". Det var dags direkt med andra ord. Jag hade i alla fall fått lustgas men någon annan typ av smärtlindring var det inte tal om, nu kommer han ju!
07:08 tar de hål på fosterhinnorna eftersom vattnet inte gått. 
07:15 börjar jag krysta.
07:27 är han ute. 52 cm lång och 3865 g tung.
 
Det var brutalt. Det var galet. Det var hemskt. Det var underbart. William var här.
 
Han hade navelsträngen ett varv runt halsen men den kunde de ta loss enkelt. Moderkakan kom ut efter ett par minuter och var hel och fin. Jag förlorade knappt något blod och fick inga bristningar. Livmodern drog ihop sig snabbt och bra och William var perfekt. 
 
 
Trots att det gick oerhört mycket snabbare än med Olivia var det mycket mindre kalabalik i rummet under tiden. Under Olis förlossning var det säkert 8 barnmorskor i rummet som hjälptes åt med diverse saker. Under Williams förlossning var det en undersköterska, en barnmorska och en barnmorskestudent. Väldigt lugna och coola alla tre. Marcus var en klippa (tror jag, jag var rätt borta) och fick assistera genom att hålla mig i handen och ta ifrån mig lustgasen när barnmorskan sa att jag inte fick ha den längre (hur ELAKT?). Han fick också hjälpa mig att prata när jag överdoserade lustgasen och bara sluddrade, haha. 
 
 
Lilleman hade bajsat i fostervattnet så vi fick vara kvar på förlossningen i ett par timmar så att de kunde hålla koll på hans syresättning. Och så fick de en ursäkt att klämma lite mer på min mage, aj! Vid lunch fick vi komma till BB-hotellet och där var maten (precis som för tre år sedan) oätlig så vi beställde lunch från donken från min familj som kom och hälsade på. 
Stunden när Olivia fick träffa sin bror för första gången kommer jag ALDRIG att glömma. 
 
I måndags, på MIN födelsedag (heh) fick vi efter läkarbesöket äntligen åka hem. Hemma väntade farmor som varit så snäll och städat hemma hos oss! Det blev bebisgos innan hon åkte hemåt. På kvällen kom min familj och Marcus bror med tjej på besök och vi åt middag, tårta och firade min födelsedag. Men framförallt gosades det med lilleman. Även Olivia har fått massa fina presenter dessa dagar så hon har nog varit nöjd. 
 
Igår var Marcus och Olivia på bio så jag och Wille var bara hemma och tog det lugnt. Viktigt att Oli får egentid med oss också känner jag, så att hon inte känner sig utbytt på något vis. 
Wille har faktiskt sovit nästan hela sina första tre dygn i livet. Det var inatt han var lite stökig och inte riktigt kom till ro. De vill att spädbarn sover i sin egen säng, på rygg och att man inte samsover för att minska risken för plötslig spädbarnsdöd. Och det följer vi självaklart så gott det går. Men han har svårt att komma till ro när han ligger själv så ibland får han samsova med oss. Så länge inte Oli också ligger i sängen känns det ok. 
 
Idag har vi varit på återkontroll på BB och lillen fick OK-stämpel igen. Han väger nu ca 3600g och klarade hörseltest och blodprov med bravur. Eller ja blodprovet har vi ju inte fått svar på men han sa inte ett pip, eller ens reagerade, när de stack honom. Duktig kille!
 
Nu ska vi ta en liten fika här hemma. Galet sugen på ostkaka med glass och sylt!